Bästa starten på dagen, eller hur? En sovmorgon och sen en riktigt rejäl långfrukost med alla möjliga önskningar på bordet. Det behövdes ingen lunch idag kan jag säga…

Det var lyxigt att få vara lite ledig en förmiddag så här spontant också. Nu har jag rasslat av ett jobbmöte, lite annat jobbfix och en sväng på stan för att köpa en liten överraskningspresent till min P. Det är viktigt med överraskningar tycker jag. Det behövs inte vara några avancerade grejer men bara känslan av att någon tänkt till och gjort något för att göra någon glad tycker jag är fin. 

Sådärja, här kommer några nya, lite ljusare bilder på vår fotogenlampa. Jag älskar den ännu mer idag för den är ju så vacker även när den inte är tänd. Apropå ljus så var det ju ljust hur länge som helst i kväll, eller hur? Kallt som sjutton var det men vårkänslorna kommer med ljuset nu känner jag.

Så kom den då äntligen på plats; tapeten på den lilla fondväggen i Philippas rum. Det blev så himla fint med den vackra tapeten med en släng av turkost i som Philippa föll som en fura för. Samtidigt blev jag lite vemodig över att tapetsera över Vendelas rosa dröm som hon tyckte var det finaste som fanns i tapetväg när hon bodde i rummet. Typiskt mig… 

Nu är det bara piffet kvar så att det blir ett riktigt tjejrum med allt vad det innebär :-). I morgon dyker de upp; småbrudarna och då vet jag en som kommer att bli överlycklig över att det mesta är på plats nu… och en annan som kommer bli än mer otålig över att få köra igång med sitt rum.

Den här kärleksstenen hittade jag och P på vår allra första riktiga dejt. Vi var på en strand här på ön och helt plötsligt så låg den bara där. Ett tecken om något att kärleken fanns där och bara väntade på oss. Stenen ligger alltid på en central plats hemma hos oss som en påminnelse om den där dagen och för att vi aldrig skall glömma hur det kändes där och då. Och vet ni vad som är det allra härligaste? Det är att vi fortfarande känner lika starkt för varandra efter alla år. Vi pratade om det senast i går kväll om hur lyckligt lottade vi är över att få leva tillsammans med alla dessa känslor av trygghet och framförallt kärlek. Jag älskar honom bara mer och mer för varje dag. Min P!

Här håller jag oftast till när jag bloggar; vid matplatsen i köket. Den där soffhörnan vi fixade till för ett par år sedan har vi verkligen aldrig ångrat. Det är supermysigt att hänga där och man kan samlas många kring bordet när det är "kalas" av olika slag :-). När vi orkar ta tag i det skall vi korta av bordet på ena sidan så att vi kan få in ett par snygga klappstolar vid sidan mot fönstret. Det är aningen för stort idag. Vi har också en plan för själva bordsskivan men vi måste landa ner lite till i det innan vi bestämmer oss. 

Det här är vårt nya tillskott i familjen. Det andra dammsugartillskottet inom loppet av ett år faktiskt, och hur blev det nu så då kan man undra. Jo vi föll för frestelsen att köpa en billig rackare, förvisso väldigt snygg för att vara en dammsugare men vi glömde den där lilla detaljen att kolla upp banala saker som; hur lång är sladden, hur högt låter den och hur känns den kvalitetsmässigt?

Ja ni fattar… För att göra en lång historia kort så slutade det hela med en Grande Finale där själva dammsugarröret en dag gick av … rakt av bara, bara så där…

Så nu har vi en ny liten maskin här hemma; med den längsta sladden jag någonsin sett på en dammsugare och det står "Classic Silance" på den! 

Hon är ju för söt; familjens lilla bagare. I kväll har Lilly bakat muffins utifrån önskemål och så ordningsamt skrivit beskrivningar av de olika sorterna. Och så goda de var dessutom. Jordgubbar är min favorit och nej… jag åt inte upp alla fem :-). 

I fredags passade vi på att titta införbi förbi Åsa Lindströms lilla butik på Tjärhovsgatan på Söder i Stockholm. Gaaahhhh… jag vill ju ha typ alla sorters muggar som står där på rad efter rad längs väggen men det går ju inte. Efter stor beslutsångest kunde vi tillslut i alla fall bestämma oss för fyra muggar som fick följa med oss hem. Men det kunde lika gärna ha blivit så att de inte följt med oss hem alls för naturligtvis så vimsade jag till det och glömde rariteterna på restaurangen där vi åt lunch. Gissa om jag fick hjärtklappning när P efter en halvtimme frågade mig vart jag hade gjort av kassen och jag insåg att den var kvarglömd och att chansen att den skulle stå kvar var förhållandevis liten. Men vet ni! Det finns ff ärliga människor här i vår värld för visst hade tanterna som satt bredvid oss på restaurangen tagit vara på kassen och vaktat den så fint tills vi kom springande tillbaka med hjärtat i halsgropen. Puhh...